Martinas race rapport "Mitt första långa cykellopp"

Här är Martinas tävlingsrapport från Tjejvättern - 100 km cykellopp i Sverige.

- Nervositeten innan, herrejävlar, den var extrem! Väl på startlinjen var jag dock mest exalterad och ivrig att komma igång.

- Jag började loppet med att cykla med en grupp från Power Woman men jag hamnade lite fel, bakom några andra tjejer, så jag såg att min grupp startade före mig och jag saktades ner av de som var framför mig. Jag försökte komma ikapp men då blev min puls för hög och jag kände inte för att pressa på för hårt i början så jag släppte dem och bestämde mig för att köra mitt eget lopp.

- Det var medvind och jag hade ett bra flöde med alerta och starka ben. Jag passerade många människor och jag njöt av att cykla på vägarna utan stopp och störande moment. Jag tittade inte på avståndet på min klocka så när jag plötsligt såg depåskylten blev jag chockad. VAD? Jag hade redan cyklat lite över 30 km? - Full av energi stannade jag och gick på toaletten, drack lite kaffe och åt en banan. Jag tog en gel varje halvtimme plus sportdryck och kände mig aldrig låg på energi. (Maurtens var ett bra val, min mage har aldrig varit så bra! Jag har haft magproblem tidigare med för många geler och sportdrycker).

- Iväg igen och direkt till den berömda backen vid Omberg. Jag var ganska rädd för den här. Jag har haft ganska många incidenter i backar där jag har växlat fel och kedjan har hoppat av och jag har ramlat. Inte bra för självförtroendet direkt. Jag kände direkt att, nope, jag kommer inte att kämpa för hårt i den här så jag gick upp hälften.

- Efter att jag kommit upp för backen gick det sedan snabbt utför och plötsligt hör jag något falla från cykeln. En skruv hade gått av och jag blev ganska nervös eftersom det gick så fort nerför. Det visade sig att cykelskorna var helt lösa och skruvarna hade lossnat. Nu började jag också bli trött mentalt och ville bara ta mig till depån. Väl där hade Andreas, min man, tagit sig dit och hjälpte mig med skorna. Jag drack blåbärssoppa och tog en bulle. Mer kaffe och pratade med folk. Det blev mycket tid i denna depå på grund av problemen med skorna.

- Vägen till nästa och sista depå till 79 km var hård med en fruktansvärd motvind och nu började min ländrygg och ner till baksidan av låret att göra ont. Jag försökte röra på mig och luta ryggen när jag cyklade för att lätta på trycket mot ryggen. Jag cyklade vidare med lätta ben ändå men undrade om depån ALDRIG kommer att dyka upp. Jag tänkte för mig själv att "om min rygg inte gjorde ont, skulle jag ha haft det så "lätt" som möjligt". Det kändes som en hel evighet och till slut kunde jag inte cykla mer så jag stannade och försökte stretcha och röra på mig.

- Väl framme vid sista depån besökte jag toaletten IGEN, jag var galet kissnödig. (hur mycket kan en person kissa egentligen?😂) Och då ska jag inte gå in på hur många gånger jag var på toaletten INNAN loppet. haha!)

Följ Martina Instagram @maskroskraft

- Motvinden som nu kom från sidan fortsatte och jag var så SICK på att den tjöt i öronen på mig och förde ett jävla liv. Jag ville ha lugn och ro! Benen cyklade på lätt och med hög kadens för att spara energi. Smärtan i ryggen släppte lite och jag fick massor av energi när jag insåg att det inte var så långt borta. Vinden mojnade och det blev medvind och jag log för mig själv. Jag hade cyklat stabilt i zon 2 och 3 hela vägen och nu tänkte jag att det var dags att skita i zonerna och bara köra!

- När jag såg Motala-skylten fick jag en skrattattack samtidigt som jag grät lite. Tänk att det jag var så nervös för innan, blev en helt annan historia. Jag som så lätt får katastroftankar kände INGET av det. Jag litade på min kropp! Jag cyklade allt jag kunde in i mål och jag vrålade av glädje!

- Jag är så otroligt stolt över hur jag tacklade mitt första långa cykellopp och jag fick bekräftat att min träning har lönat sig. Jag var full av energi efteråt och inte utmattad. Jag hade en önskan att ta mig runt på under 4 timmar, det hände inte utan sluttiden blev 4.45 men med tanke på att jag stannade ganska länge i depåer med problem så var målet inte så långt borta. Jag är galet glad över min resa som inte bara handlar om en fysisk prestation utan så mycket mer. Jag kände rädslan och gjorde det ändå.

- Nästa dag vaknade jag med suget igen. JAG VILL HA MER! Exakt vad återstår att se, kanske springa nästa år med min egen grupp? Det finns så många möjligheter och inget hindrar mig från att nå mina drömmar.

Folllow Martina on Instagram @maskroskraft

Martina´s clothes are found here >>

Read more about Martinas preparations for the race here >>

Martina´s first Triathlon race >>