Jag kände rädslan och gjorde det ändå.

– Jag startade loppet med en grupp från Power Woman men hamnade lite fel, bakom några andra tjejer, så jag såg att min grupp startade före mig och blev bromsad av dem framför. Jag försökte köra upp men då blev pulsen för hög, och jag kände inte för att pressa för hårt i början, så jag släppte dem och bestämde mig för att köra mitt eget lopp.

– Det var medvind och jag hade bra flyt med pigga, starka ben. Jag passerade många och njöt av att cykla på vägarna utan stopp och störande moment. Jag tittade inte på distansen på klockan, så när jag plötsligt såg skylten till depån blev jag chockad. VA? Hade jag redan cyklat drygt 30 km?

– Full av energi stannade jag, gick på toa, drack lite kaffe och åt en banan. Jag tog en gel varje halvtimme plus sportdryck och kände aldrig av energibrist. (Maurtens var ett bra val, magen har aldrig mått så bra! Jag har haft magproblem tidigare av för mycket gel och sportdryck.)

– Iväg igen och direkt mot den berömda backen vid Omberg. Den var jag ganska rädd för. Jag har haft en del incidenter i backar där jag växlat fel, kedjan hoppat av och jag ramlat. Inte direkt bra för självförtroendet. Jag kände genast att nej, jag ska inte kämpa för hårt i den här, så jag gick upp halva.

– När jag kommit upp gick det snabbt nedför och plötsligt hör jag något falla av cykeln. En skruv hade lossnat och jag blev ganska nervös eftersom det gick så fort nedför. Det visade sig att cykelskorna satt helt löst och att skruvarna hade lossnat. Nu började jag också bli mentalt trött och ville bara nå depån. Där hade Andreas, min man, tagit sig dit och hjälpte mig med skorna. Jag drack blåbärssoppa och tog en bulle. Mer kaffe och lite snack med folk. Det blev mycket tid i den depån på grund av strulet med skorna.

– Vägen till nästa och sista depå vid 79 km var tung med förfärlig motvind, och nu började det värka i korsryggen och ner i baksidan av låret. Jag försökte röra på mig och vinkla ryggen medan jag cyklade för att lätta på trycket. Jag cyklade på med lätta ben ändå men undrade om depån ALDRIG skulle dyka upp. Jag tänkte att "om ryggen inte hade värkt hade jag haft det så "lätt" som möjligt". Det kändes som en hel evighet och till slut orkade jag inte cykla mer, så jag stannade och försökte stretcha och röra på mig.

– Vid sista depån besökte jag toaletten IGEN, jag var helt galet kissnödig. (hur mycket kan en människa egentligen kissa?😂) Och då ska jag inte ens gå in på hur många gånger jag var på toa INNAN loppet. haha!)

– Motvinden, som nu kom från sidan, fortsatte och jag var så TRÖTT på att den ylade i öronen och förde ett jäkla liv. Jag ville ha lugn och ro! Benen cyklade på lätt och med hög kadens för att spara energi. Värken i ryggen släppte lite och jag fick massor av energi när jag förstod att det inte var så långt kvar. Vinden lade sig och blev medvind och jag log för mig själv. Jag hade cyklat stabilt i zon 2 och 3 hela vägen och nu tänkte jag att det var dags att skita i zonerna och bara köra!