Julias dröm blir till verklighet!
Här följer en text skriven av Julia som ska springa Stockholm Marathon 3 juni för Svenska Mästerskapen - en dröm hon haft som nu är verklighet.
"Maraton. Jag gjorde mitt första 2010. Jag vet inte varför jag kom på idén då, men visst var det distansen som lockade mig. Att bara klara av att springa distansen på 42195 meter. Att springa på det här sättet var relativt nytt för mig, jag hade joggat som motionsform och utövat en del friidrott som barn. Jag minns att jag var fruktansvärt nervös över vad jag hade gett mig in på och jag hade ingen aning om jag skulle klara av det. Kan alla verkligen springa ett maraton? Skulle jag kunna det? Jag följde ett träningsprogram på maraton.se för att klara det på 4 timmar. Hade köpt de bästa skorna. En cool keps. Läst om kolhydratladdning...
Väl på plats klarade jag det på 3:58 och jag mindes hur förbannat smärtsamt loppet var och hur stel och förstörd jag var vid mållinjen. Men också så stolt och glad och någonstans där föddes min kärlek till löpning och till att springa långa distanser. Jag tror att det är just enkelheten att man kan springa var som helst när som helst, hur kul det är att träna enligt ett löpprogram och vilken jäkla fest ett maraton eller annan löpartävling är som gör att jag fastnat.
Nu har det gått 13 år, jag har sprungit över 15 maraton och ska äntligen springa SM i maraton den 3 juni. Bara att få springa SM är en dröm som går i uppfyllelse och något jag har tränat för och velat så mycket under flera år. Den drömmen föddes några år senare efter mitt första maraton.
Jag hade fortsatt att springa och börjat springa med en klubb, skaffat en tränare och tränat för bättre tider. Jag hade förmodligen ingen talang men jag tyckte att det var så roligt och jag har alltid varit en person som drivs av att sätta upp mål, följa en plan och prestera.
Det är min passion. Att sätta upp tydliga mål är viktigt för mig och det svenska mästerskapet med kvaltider är väldigt specifikt.
- Men svenska mästerskapen i långdistans? Varför det, varför skulle det vara så viktigt? Det är ju inte så att du kommer att bli elit eller ta dig till OS...? Du är ju gammal. Haha, jag förstår det. Men att sätta upp ett specifikt mål som är utmanande men ändå realistiskt har varit precis vad jag ville och behövde. Det som fick mig att träna som jag gjorde.
Det kan verka som om jag bara jagar tider, men löpning är så mycket mer för mig. Det är en del av min identitet, något som bara är "mitt", det är min ventil och också där jag hittar styrka för livet. Under de 13 år som jag har sprungit har mycket hänt i mitt liv: jag har skilt mig, gift mig, försökt bli gravid, blivit gravid, drivit eget företag, varit utbränd och gjort och gått igenom en massa andra saker, men löpningen har alltid funnits där.
Livet kommer emellan, men löpningen får finnas där men i en anpassad form. Som en riktigt god vän som du kan lita på. För mig är resan mot målet lika viktig som målet i sig och när jag tänker tillbaka genom åren är det just resan mot målet som jag har njutit mest av.
Eftersom jag gillar att uppträda gillar jag också att tävla och utmana mig själv. Jag kanske aldrig riktigt blir nöjd och driver mig själv framåt hela tiden. Men jag är också en väldigt bra förlorare, vilket jag tror kan vara bra eftersom det innebär att jag kanske inte alltid tar allt så superallvarligt, men å andra sidan kan det innebära att jag kanske inte pressar mig till det yttersta när det behövs. Vilket inte riktigt stämmer överens med det faktum att jag gillar att tävla ...
Den senaste säsongen var tuff, jag hade tränat på ett strukturerat sätt och fått allt runt omkring med återhämtning, sömn men tyckte ändå att jag inte utvecklades som jag ville. Jag trodde att jag hade kommit längre och var väldigt besviken över hur det gick. När man tror att man är där man borde vara och blir förvånad över att man inte är där. Jag sprang många lopp inklusive 3 maraton och gjorde bra tider men jag var inte där jag trodde att jag skulle vara. Besvikelsen var som ett slag i ansiktet för min motivation och jag skrev till min tränare att jag skulle ge upp löpningen. Men hon hade inte gett upp hoppet om mig och övertygade mig om att maratonlopp tar tid och att man inte ska ge upp.
"Det är mot vinden som planet lyfter" och du lär dig mycket i motgång, men när du är i det är det verkligen svårt. Jag tror ett år senare att besvikelsen fick mig att springa ännu sämre.
Jag trodde inte på mig själv och hade svårt att hitta mitt varför. Lyckligtvis lyssnade jag på min coach och fortsatte och nu är jag här. I den bästa formen i mitt eget liv.
Nu är det tävlingsvecka och jag förbereder mig genom att vila ordentligt och inte göra en massa saker. Jag har redan övat på hur jag ska äta, vilka skor jag ska ha på mig och jag vet hur jag ska ladda. Jag är redo. Man måste vara ödmjuk inför ett maraton, mycket kan hända men jag är så laddad och förberedd som jag kan vara. Det finns så galet många bra tjejer som springer och jag är så inspirerad av dem alla! Oavsett hur det går är jag så glad över vart jag har gått och jag kommer att försöka njuta och vara glad samtidigt som jag försöker springa det bästa jag har."
Lycka till alla ni som springer! Nu kör vi! //JULIA
